Fernando

Planen var ju från början att Mona inte skulle följa med. Tror ni inte att jag blev överlycklig när hon det första hon gjorde på måndagsmötet sa att hon inte kunde, för det var något med hennes gamla mamma. Jag visade inget såklart, inte då. Men sedan efter mötet gick jag in på toa och tog av mig skorna och hoppade upp och ner i ett glädjerus som nästan inte ville ta slut. Äntligen! Äntligen skulle jag få vara ensam med Fernando!

Men självklart! Självklart gick inte heller det här min väg. Jag borde ju vant mig vid det här laget, men det gör man ju inte. Man hoppas. In i det sista hoppas man, gamla toka. Vid incheckningen kommer hon springande, i storblommigt, med sina sjalar fladdrande. Alltid ska hon göra entré. Hennes mamma mådde bättre. Alla var så glada, "Så roligt att du kunde ändå!". Hon stal hela showen. Jag kände hur jag försvann. Jag sökte Fernandos blick, men han tittade inte åt mitt håll.

Jag ägnade mig åt studiebesök, konferenser, ensamma promenader i den gamla stadskärnan. Låtsades som att Fernando inte fanns. Som att blickarna aldrig funnits. Som att stunderna av sann kontakt två vuxna människor emellan aldrig inträffat. Som att jag inte en enda gång väntat in i det sista på att han skulle komma in i lärarrummet just som jag var på väg ut.

Sista kvällen var det fest för alla deltagare, jag var lättad över att snart vara hemma igen. Hade knappast kunnat undgå att se hur trevligt Fernando och Mona haft det. De satt tillsammans och åt från samma bricka när jag gick förbi, ropade:

- Hej! Var har du varit hela veckan? Vi har knappt sett skymten av dig! Kom och sätt dig här, det finns plats.