Våra möten brukade pågå i ett par timmar. Jag minns att jag ibland var illa till mods redan när det började. Oftast hade jag rollen av offret, eller den som inte visste vad han gjorde där. Den som behövde ledas och beskyddas. Ibland måste jag tillrättavisas. Jag blev tilldelad dessa roller, det var inget jag valde själv. Om jag hade fått välja själv skulle jag kanske föredragit att vara domare, eller kanske passiv åskådare. Men av någon anledning tyckte man att jag passade som offer. Jag tror inte att jag någonsin protesterade, jag tror inte att man kunde det.
Vanligtvis visste alla sina positioner, och var man någon gång osäker behövde man bara iaktta de andra en stund och falla in i en lucka. Det var inte svårt. Under de här två åren tror jag inte att någon någonsin behövde be om hjälp eller bli påmind. Alla gjorde sina rörelser. Jag gjorde mina rörelser. Det är oklart om jag övertygade, det var aldrig att vi talade om det efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar