kära älskade dagbok

Imorse på tunnelbanan när jag läst Nina Björks svar på repliken av vem det nu var som ogillade att hon pratade om biologi och kropp, tänkte jag: Varför kändes det där som någon som spelar lite skalor före läggdags? Som när man halvsover över gitarren men fortsätter spela någon halvslapp repetitiv figur om och om igen. Jag hittade formuleringar hon använde i en artikel från 2007, skrivna rakt av. Sedan såg jag mig om i vagnen, tänkte någon annan samma tankar?

- Hallå?

Någon hostade. Utan att hålla för munnen, såklart! Sedan hostade en till, och sedan ytterligare några. I övrigt var det tyst i vagnen, bara ett sus och ett dus hördes. Ingen höll för munnen. Bara hostade slappt rakt fram, rakt ut. Att se någon slappt hosta rakt fram rakt ut, det är att se en människa imitera ett djur. Exakt vilket djur vet jag inte. Och det är väl det som är problemet: Djur håller väl egentligen inte på och hostar sådär, halvhjärtat och omotiverat. De hostar mer i panik när de råkat svälja en för stor gnagare och/eller hårboll. Jag kan inget om djur, men det känns som att det här skulle kunna stämma. Samma sak med hummandet. Så sällan man hör djur sitta och humma. Jag kan sakna det.