Silvia Galás

Och det var spöklikt och suggestivt för att inte säga gastkramande att se tre hundra år av Silvias nobelklänningar. Varje år, varenda prisutdelning, samma ångestfyllda min. En min som utstrålade lika delar äckel, skräck, tristess och hat. Hennes hela utstrålning var ett preludium till att kasta sig ner på nobelmattan och yla, rycka okontrollerat i spasmer, slita av sig kläderna, smeta in ansiktet med exkrementer, tugga sönder tänderna mot Kamégarnityret och spotta mot alla som försöker närma sig.