bara prata lite

Fyra män i obestämbar ålder satte sig runt mig på tunnelbanan idag och det tog mig hela Centralbron mellan Slussen och Gamla stan att bestämma om de pratade flamländska eller skotska. Jag bestämde mig till sist för skotska, men helt säker kan jag inte vara. Bakom dem sjöng några tonårstjejer för sig själva med väna röster och plötsligt kände jag hur jag knöt nävarna och andades tungt och hårt. Sedan började jag snyfta våldsamt ner i jackkragen.

På Kafferepet satt en äldre man med vissa Sten Ljunggren-kvaliteter (= osund gul ton i ansiktet, glest hår och en känsla av ensamhet och pedofili) tillsammans med en ung och snygg kvinna som såg ut att komma från Iran. Det gick inte att begripa vad de hade ihop. Sedan, för att göra saker ytterligare mer svårbegripliga kom en man (som också såg ut att komma från Iran) och satte sig med paret. Med sig hade han ett barn som satt med paret medan mannen gick ner för att beställa soppa till alla. Ingen verkade känna någon sedan tidigare, och kvinnan såg inte helt avslappnad ut. Hon försökte prata med barnet. Och jag tänkte två saker:

1. Varför är det så svårt att tala med barn?
2. Varför är saker och ting så tråkiga?

Allting är ju i regel tråkigt, innan man ger det en chans. Sedan blir det tråkigt när man tröttnar. Som jag: ganska fort. En grupp människor, de verkade vara släkt med varandra, satt runt ett bord framför kaffeapparaten. De såg ut att vänta på att alla andra skulle somna. Då skulle det roliga börja.