I drömlandskapet

mellan sömn och ångestfylld vakenhet ("Åh, har jag sovit såhär länge IGEN?!") satt jag i en fönsterkarm på någon högstadieskola med en trulig elev som jag tagit till mitt hjärta. Med mitt patenterade lugn och min förmåga att få människor att känna sig väl till mods förklarade jag varför kaffe var så gott. Eller mer än gott: trevligt. En mening fastnade och jag har upprepat den tyst för mig själv säkert en halv miljon gånger sedan i morse.

- Så länge det finns kaffe i koppen finns det ro i kroppen.

Där och då kändes den genial. Som att den fångade någonting. Jag tycker den håller, fortfarande.