Pekka

Jag var på Rönnells idag och visade upp mig i mina nya träningsoverallsbyxor (Östtyskland -87, inte glansiga Brixton-chav) som jag hade nerstoppade i nysmorda jodphurs. Jag smörjer in dem varje dag nästan, med något som luktar båttjära och som mamma köpte på Martinskolans julbasar 1997. Den fungerar ännu. Jag frågade mannen i kassan om ett program för deras tisdagsevenemang, men han svarade att jag skulle ringa en Pekka, på tisdag efter tre, han skulle veta. Det kändes som om jag var med i en film. I den filmen gick jag sedan ut på gatan och just då kom Ulf Lundell springande. Han jagades av ett gäng trettonåringar i Tokio Hotel-outfits. Han skrattade flickaktigt och vände sig ideligen om för att se att de var kvar bakom honom. Jag stod kvar en lång stund och tittade på dem när de försvann flamsande uppför Birger Jarlsgatan.

Filmen fortsatte, jag gick och satte mig på Kafferepet och tittade ut genom fönstret på övergångstället mitt emot Åhléns. Varje gång det blev grönt för fotgängarna hade en bil ställt sig tvärsöver zebraränderna. Och det verkade jättesvårt för människorna att runda bilen, det blev trafikstockning bland fotgängarna. Man verkade tänka: "Jag ska inte behöva hålla på med sånt här!". Det är en hållning jag har svårt för. Att känna att det finns saker man inte ska behöva göra är så tråkigt. Man blir en tråååkig människa om man resonerar så. Om man låter bli det hamnar man nästan genast i situationer man innan man var med om dem aldrig hade kunnat fantisera ihop. Jag skulle kunna ge ett exempel, men jag orkar inte.