Det är

som att det kliar inuti huden, på ryggen. Inte som att det kliar i mig att springa ut och verkligen leva livet, fånga varje av Gud givet ögonblick. Utan bara: det kliar inuti huden. Men det är ganska trevligt. Om det inte vore för att det fortfarande är minusgrader ute, och man blir torr och fnasig bara man tänker tanken att gå ut och köpa Vickningschips.

Härom dagen ringde en man och ville veta om Olympiaden i Stockholm 1912 fanns på DVD. Han pratade fort och länge och bland annat berättade han att han kontaktat en person på SVT som han visste hade filmen på video, men som inte ville låna ut den. Uppenbarligen hade det för några år sedan kommit till allmän kännedom att gränserna mellan SVT:s arkiv och vad de anställda uppfattade som sin egen egendom hade, så att säga, luckrats upp litegrann. Och som jag förstår det hade den här mannen tagit hem ett ex av Olympiaden i Stockholm 1912 på VHS och nu när han blev uppringd av en man från Trollhättan inte haft lust att kännas vid den.

Min vän återgav hur som helst delar ur filmen för mig. Bland annat skulle en japansk man ha brutit ett marathonlopp halvvägs, för att sedan bli inbjuden av ett äldre par och sedan tillbringa resten av eftermiddagen i deras trädgård på kaffe och kaka. Femtio år senare kom han tillbaka till Stockholm och sprang resten av loppet.