-

På tunnelbanan från jobbet står jag bredvid en kvinna som plötsligt brister ut i gråt. Hon gråter in i mobilen:

- Min släkting har dött! Jag ville ringa dig och säga det... Min enda släkting i stan... han har dött...

Jag tittar runt, ingen låtsas om henne. Jag tänker på flera saker. Jag tänker på varför kvinnan refererar till sin döda släkting som just bara "släkting", flera gånger dessutom. Jag tänker på hur tacksam jag är att min närmaste familj är vid liv. (Jag glömmer inte, ta i trä.) Jag tänker på hur tacksam jag är att jag bor i en stad, där man om man är vaken får se levande människor leva sina liv runt omkring en. Jag undrar också hur jag borde göra, ska jag gå fram till henne och lägga en hand på hennes axel, och kanske säga något? När jag stod på en flygplats i Rom för sex år sedan och grät efter att ha ringt en vän och hört honom berätta att hans cancer spridit sig till hjärnan, att han hade bara ett mirakel att hoppas på, då kom en man fram och frågade hur det var fatt. Jag kunde inte säga något till honom, det gick inte. Men jag minns honom och hur han såg efter mig på väg ner för rulltrappan, ner mot incheckningsdiskarna. Medan jag minns det här går kvinnan av och försvinner bort genom väggen av rusningstrafikanter. Dörrarna stängs, och snabbare än jag egentligen vill det är jag tillbaks bland de levande igen.