"jo, jag säger det säger det så hära:"

Mamma mamma mmmmmamma
kom hem från VI:s årliga bok-kryssning. "Det var mest en massa kärringar där", sa hon och jag var ärligt och uppriktigt förbryllad. Hon hade med sig en bok till mig av Jens Liljestrand, en novellsamling. Jag har oftast svårt för novellsamlingar, pga vemodet som griper mig när jag läst ut en novell och måste börja på en ny. "Nästa novell kommer inte gripa mig lika starkt som den förra!", tänker jag. Dessutom är formen ofta så snarlik i de olika novellerna.

Jag har hunnit halvvägs igenom Paris Dakar och jag gillar den. En av historierna berättas av en tjock mongoloid, och sådant vill jag premiera. Men jag irriteras av alla samtidsmarkörer, plus att tematiken hela tiden rör sig kring det problematiska konstituerandet av manlighet (vilket är en samtidsmarkör om något) och jag är så less på sådant. Missförstå mig inte, jag vill att vi problematiserar saker, och särskilt det vi tar för mest givet. Men just manligheten är inte en av de sakerna. I alla fall inte bland de skikt som kommer läsa Jens Liljestrands bok. För övrigt efterlyser jag en novellsamling där inte en enda av novellerna ser ut på följande vis:

En person befinner sig på ej namngiven plats, oklart om det är av fri vilja. Personen möter en eller flera främlingar, oftare än inte ganska eller mycket osympatiska. Främlingarna kommer med ett erbjudande, men det verkar inte finnas någon möjlighet att säga nej. Huvudpersonen accepterar, eller snarare resignerar, och ger upp sitt självbestämmande och deltar plötsligt i ett otäckt och sadistiskt experiment. 12 av 14 sidor in i berättelsen vet läsaren fortfarande inte:

1. Vilka de sadistiska personerna är
2. Vem huvudpersonen är
3. Exakt vad experimentet går ut på

Novellen slutar i tio fall av tio med att huvudpersonen befinner sig på okänd plats, svårt kränkt, utan byxor.