La Luna

Receptionistkärringarna på andra sidan glasväggen är besatta av low-brow brottsjournalistik. Jag hör dem läsa från nättidningarna:

- "Mördaren är ännu på fri fot och antas vara beväpnad och mycket farlig".
- Ströp han henne?
- Ja, med en scarf.
- Vems scarf?
- Det vet väl inte jag vems scarf! Jo, vänta... Det var hennes scarf, han ströp henne med hennes egen scarf!
- Stackars kvinna!

Det var en så märklig förmiddag. På tunnelbanan när jag reste mig för att gå av reste sig samtidigt en äldre man för att släppa förbi mig, och i en och samma fullkomligt ofrivilliga rörelse gjorde han i hukande ställning och utan att lyfta fötterna från golvet en 180 graders vridning och satte sig på sätet på motsatta sidan, tvärsöver gången. Jag tittade på honom och kunde inte hålla tillbaka ett skratt, samtidigt som jag blåste en stor bubbla av snor ur näsan.

Sedan gick jag över en skolgård och möttes där av en grupp små förskolebarn som såg ut som pepparkaksgubbar med armar och ben rakt ut från kroppen.

- Luna! Luna! Inte i vattenpölen, Luna...