Pias mörker

Jag är ett kringdrivande fartyg utan segel. För att inte driva ut på öppet hav och gå under måste jag gripa tag i all fast materia jag ser. Varje kvist, varje träbit. En av receptionistkärringarna fick tjänstgöra som träbit imorse. Jag försökte konversera henne som vore jag en människa.

- Ja, nu du Pia, nu är det ändå vår!
- Jaaa, det är väl underbart!
- Mmmm... Jojomen!
- Jojo.
- Ska du resa bort någonting i påsk?
- Vi ska till stugan, det ska vi. Bara ta det lugnt, sitta på uteplatsen...
- Och dricka en massa bag-in-box...

Pias ansikte blev en provkarta över olika sätt att visa ångest och förvirring.

- Jaaaeeeh... Nä, det ska vi väl... Eh, ja, jo...

Jag rörde vid någonting djupt inne i Pia, och jag önskade att jag inte gjort det. Det var verkligen inte meningen att röra vid ditt mörker, Pia.