Allerød, förra århundradet

En eftermiddag, efter att just ha insett: Jag har stannat för länge, tog jag med henne (eller hon tog med mig) upp i det där hemska spiralformade kyrktornet i kvarteret bredvid Christiania. Det var järnräcken i nedgångna stentrappor, och de sista metrarna klättrade man i en smal, kanske en halvmeter bred trappa på utsidan av det kopparklädda tornet.

Det var en varm sensommardag och jag hade på impuls tagit ledigt från jobbet i några dagar för att överraska henne, och vi sov i en helt rund stuga på tomten till hennes föräldrahem. Jag ångrade mig omedelbart jag steg av tåget och hon mötte mig. Jag ångrade mig redan en kvart innan, när jag av misstag åkte förbi hennes station och såg henne genom tågfönstret. Och jag ångrade mig när jag gav henne en ros jag köpt av en tandlös zigenare på centralstationen. Och jag ångrade mig när jag satt i hennes föräldrars kök framför en portion isterband omgiven av danskt mörkbruna furuväggar täckta av virkade bonader, koppartallrikar och bilder av henne som barn med för stora framtänder och permanentad lugg och turkos luvtröja. Och jag ångrade mig när jag tittade ut mot Overgaden Neden Vandet och Overgaden Oven Vandet medan jag kände kyrktornet svaja i vinden och hur räcket gav efter inte alls mycket men alldeles tillräckligt mellan mina vitnande fingrar.