OS

i Peking. Jag kan på rak arm inte komma på något som tråkar ut mig i samma grad. Det är ett så enormt stort och stelt jätteprojekt. Så många nervösa människor. Nervösa och rädda. Och just den där prestationsinriktade typen av människor som är så trista i nervöst tillstånd. Alla dessa människor, och inget får gå fel. Fula primärfärgade kläder i polyester och elastan. Fula loggor som måste synas i bild. Och bjärt belysta rosiga idrottarkinder på trista presskonferenser där någon pratar om sin häl och nittio journalister antecknar.