En gammal byahoras tandlösa sång

Jan Eklund, den helt anonyma litteraturkritikern i DN skrev idag om en bok om The Paris Reviews grundare George Plimpton. Och hur intressant det inledningsvis än är att läsa om driftiga och begåvade människor som skapar helt nya saker faller det snart ner ett flor av damm och jag tänker "jaja" när giganter som Hemingway tas som intäkter för en litterär rörelses storhet. Jag har i och för sig inte läst en enda bok av Hemingway. Jag vet att jag borde, men det vore som att ligga med byhoran, sist av alla. (Jag pendlade mellan "byns hora" och "byhoran", känner nu att jag valde fel - rytmen blev för stötig.) Fast jag är bara lat, feg och trist.

Nu till det jag ville säga. Jag läste i artikeln:

"Det berättade tidskriftens nuvarande redaktör i första bandet av The Paris Review interviews. Den tredje boken kom helt nyligen och är rena skiten."

Det var den vackraste mening jag läst i en svensk dagstidning på sex tusen år. Den plötsliga aggressiviteten efter all hänförd beundran! Undrens tid är inte förbi, tänkte jag. Och tänkte så i ungefär tre sekunder tills jag såg att det inte alls stod "skiten", utan "skatten". Det svarta sammetsdraperiet fälldes på nytt.