Lassie på äventyr

Jag bodde under en hemsk vecka en senvinter för flera år sedan i ett utkylt och mycket fuktigt rum i en gammal övergiven herrgård vid Tibern i Rom. Rummet var ett av flera i en lång korridor, och rummen låg i fil. Längst bort bodde en albansk familj som låst in sig och vägrade betala hyran. Från deras rum spred sig en kvalmig lukt av fuktigt ylle, otvättade sängkläder och buljong. Nere i den stora vestibulen satt hyresvärden i uppvärmda och upplysta rum, medan jag och alla andra gäster sov i alla kläder vi hade med oss, och tätade de trasiga fönstren med fuktigt tidningspapper. Min gitarr mådde väldigt dåligt och gick inte alls att spela på, halsen kröktes av fukten och kylan.

Jag ringde på en annons där någon hyrde ut en plats i en dubbelsäng och fick komma hem till tre tjugoåringar som bodde i en mörk och deprimerande tvårummare med galler för fönstren, eftersom den låg på bottenvåningen. Vi satt i deras kök - jag i en halsknäppt button-downskjorta och de i Pearl Jam-tröjor och halvfärdiga dreads - och de frågade om jag brukade använda maruijana. Jag svarade att det gjorde jag inte, för jag kände att galenskap var något som ändå skulle drabba mig tids nog utan kemisk påverkan. "Men för all del, jag dömer ingen". Sedan avslutade jag med att initierat kommentera det faktum att på Sicilien, där killarna kom ifrån, var det brukligt att använda den arkaiska, och något litterära tempusformen passato remoto, medan man norröver höll sig till standarditalienskans passato prossimo. När jag sedan ringde dem ett par veckor senare och de förklarade att rummet gått till någon annan blev jag uppriktigt förvånad och undrade vad jag gjort fel.

Jag tänker på det här nu, medan jag tittar på cateringpersonalen duka upp muffins och kaffemuggar till eventdeltagare i vatten- och hydraulikbranchen, utfittade i v-ringade Brothers-tröjor med laminerade name-tags och chinos.

- Jag ska pissa på era gravar!

ropar jag.