Den utökade behörighetens sorgsna sång

Härom veckan kom det till mig som en insikt, som en besatt drift, en ångest: Jag måste upp på detta tak! Jag tog hissen upp till våning 6 och möttes av en dörr som inte öppnades hur frenetiskt jag än gnuggade mitt passerkort i den för ändamålet placerade springan. Jag fick ta hissen ner till bottenplanet och tala med männen i blåställ.

- Så du vill upp på taket säger du...?

- Ja, och det genast!

Han loggade in på sin datamaskin och började modda med mina behörighetsnivåer. Jag tittade nyfiket över axeln på honom, trots att han sa åt mig.

- Du får inte titta här! Gå bort och ställ dig där.

Det gjorde jag, men smög tyst tillbaka och såg att den högsta behörighetsgraden hade man om man hade tillgång till blåställens toalett.

- Vad är det för speciellt med eran toalett?

- Jag sa ju åt dig att stå där borta!

Jag fick min utökade behörighet och tog hissen upp till taket och såg att det fanns en bastu och ett gym. (Jag gjorde det i sällskap av ett blåställ som hela tiden tjatade om att han varit med i Mannen på taket. "Åh, vad gjorde du?" frågade jag. "Du vet trästegen poliserna använder för att komma upp på taket där på Dalagatan? Den körde jag dit, till inspelningsplatsen".) Fast "gymmet" var snarare tre maskiner från tidigt sjuttiotal varav två var fullkomligt obegripliga att förstå sig på, och den tredje krävde assistans från två personer som spänner fast en på en bräda, och sedan roterar en försiktigt. Syftet med just den maskinen ska enligt tillförlitliga källor vara att sträcka ut ryggen. Men en kollega som prövat den blev yr och fick gå hem från jobbet efter att ha använt den. Han sa att maskinen förde honom närmare "det ledsna barnet" inom honom.