Fy

fan vad sömnig jag är. Snoozade i två timmar efter att ha drömt intensivt att jag så att säga uppträdde i bloggen Benknäckarvals. I drömmen var det ingen blogg utan ett tv-program, och jag stod och berättade en historia. Först gick det bra, jag var på topp, jag ägde tv-tittarna. Men historien drog ut på tiden och jag kunde inte komma ihåg vad det var jag skulle komma fram till. Jag glömde bort poängen och fick svår rampfeber. Genom tv-kameran kunde jag känna tittarnas leda och besvikelse, men värst var att jag sabbade Benknäckarvalsen med en trist och poänglös historia om min mamma.