Tessaliens monark

Jag cyklade lite på lunchen igår, åt en banan. Sedan kastade jag skalet på en gräsplätt. Som en perfekt förlängning av den vackra bågformade rörelsen bananskalet gjorde genom luften hörde jag en kärring:

- Skräpa inte ner!

Sedan kom Nilsson förbi och vi övade Halldoff-repliker medan han satt i sköna fåtöljen bakom kassan och åt sin lunch. Bänken nådde honom till hakan och framför honom fanns en öppen skjutlucka i glas, så han såg ut som en småväxt receptionist/Wes Anderson-Pepe med sin bolivianska näsa och immiga glasögon där han satt och spottade kyckling och ångkokta grönsaker, och kisade på folk:

- Är hon där snygg?

- Det är ett vykortsställ.

När han gått satt jag och tänkte som så att vad hettere, att mitt sanna hem är sagan, va, och min själ är lyra och dikt. Men såklart gör jag utan klagan min jordiska plikt.