Vårsolen gjorde mig så fjollig och glättig igår. Jag riktigt skäms när jag tänker på det idag. Såg eftermiddagssolen strila in genom receptionistkärringarnas nästan helt tättslutande persienner och utbrast, medan jag vevade med armarna (på ett förvånansvärt impotent och otydligt sätt):
- Det är så fantastiskt att solen skiner igen!
Snett bakom mig, vid en hylla, stod en skuggfigur. Hans rygg var krökt och han var alldeles för varmt klädd. Aggressivt sa han:
- Det är ÄCKLIGT! Den kalla ondskefulla vårsolen KROSSAR mig.
- Ja, jo.
- Septembersolens orangeröda, det är något det.
- Men då är det ju snart slut!
- Det är redan nu slut...
När han steg fram ur dunklet såg jag att det var Thorsten F. På riktigt var det det och han såg inte frisk ut. Han ställde sig mycket nära mig och sa:
- Kan jag låna en Smakis? Jag kommer tillbaka om en timme och betalar. Jag kommer tillbaka, jag är 47 år. Ska till Erstagatan en sväng bara.
- Javisst, det är klart.
- Jag tar två.
Han lämnade sin jacka och en plastpåse. Jag var borta när han kom tillbaka, men han lämnade en lapp där han skrev att han skulle ringa mig senare och avhandla något. Jag känner mig ganska illa till mods just nu.
Men ni ser? Jag efterlyser aggressivitet, och dagen efter dyker Thorsten F upp, i munkjacka och stirrig blick. Det här får bli ett budskap till alla ungdomar.
onsdag, april 1
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Säg att detta är sant!!!! Gud, det är helt fulländat. Hälsa honom att jag gillade hans tolking av en gangsta i Sökarna. Säg att han är ljuset i mitt mörker, han är ljuset i oss alla.
Jag ska hälsa honom det. Han var också oförglömlig i Tant Blomma.
Skicka en kommentar